Tillbaka till bloggen

Vbl november 2013

Idag finns det två helt motsatta trender på matmarknaden. Den ena handlar om närmat och betyder kännedom om matens ursprung, relativt korta transportsträckor och att det finns någon slags kvalitetsgaranti på råvaran. För detta betalas i bästa fall ett något högre pris än för anonym bulkvara.

 

Den motsatta trenden kan enkelt kallas för billig mat. Den innebär att priset styr allt och den ger fenomen som pizzor för 1,95 i affären. Trenden ger en ökning av affärskedjornas egna märken, så kallade private label, där råvaran och tillverkaren varierar beroende på vem som för tillfället säljer billigast. Denna trend står för motsatsen till närmatstrenden. Den gynnar anonymitet, motverkar spårbarhet och leder till fenomen som kriminella felmärkningar av typen hästkött istället för nötkött.

Under hösten har bland Kommunförbundet tillsammans med Jord- och skogsbruksministeriet riktat sig till kommunerna med en kampanj om att gynna närmat. Jag hade möjlighet att öppna ett sådant tillfälle i Korsholm i veckan. Kommunerna serverar cirka 440 miljoner matportioner per år. De offentliga kökens inköp är alltså mycket avgörande för både den inhemska livsmedelsproduktionen som helhet och för lokala och regionala livsmedelsproducenters möjlighet att sälja direkt med få eller inga mellanhänder.

Vårt regeringsprogram slår fast flera storstilade målsättningar. Bland annat sägs att det strategiska målet för Finlands jordbrukspolitik ska vara att öka andelen ekologisk och närproducerad mat. I de offentliga upphandlingarna ska den ökas genom att förbättra upphandlingen genom både skolning, information, lagförändringar och resurstilldelning. För uppnå detta har både strategier och närmatsprogram fastställs i statsrådet.

Via lagar och förordningar ställer vi mycket höga krav på det finländska jordbruket gällande renhet och minimerad miljöbelastning. Vår djurskyddslagsstiftning hör till de strängaste i hela världen och kraven på hygien och dokumentation av produktionen få en ibland att tappa andan. Trots detta är det ändå ute i kommunerna som besluten tas om vad som serveras i daghem, skolor, åldringshem och sjukhus. I en livsmedelsaffär kan den upplysta konsumenten själv välja vad han eller hon köper, men för den som äter i en matservering är råvarorna oftast fortfarande fullständigt anonyma.

I konsekvensens namn borde den offentliga sektorn, både stat och kommun, också ställa samma krav på produktionssätt som den finländska lagstiftningen förutsätter när de köper in råvaror. Gör den inte det så kan vi med fog tala om dubbelmoral. I butiken väljer konsumenten själv mellan en Närpesproducerad tomat eller en holländsk dito, men det är i första hand inköpschefen och i sista hand de kommunala förtroendevalda som väljer vad våra skolbarn och åldringar äter. Det valet är viktigt och det har långt gående konsekvenser.

Mats Nylund

Categories