Tillbaka till bloggen

Sydin mars 2014

Nu har det igen bevisats att de väpnade konflikternas tid inte är förbi i Europa. Rysslands inmarsch i Krim har fördömts av en sällsynt enhällig av högt uppsatta politiker. Finlands statsledning har korrekt och sakligt markerat, att brott mot internationell rätt och Ukrainas grundlag inte kan accepteras. De förespråkar starkt diplomatiska lösningar och diskussioner framom bojkotter och andra tvångsåtgärder.

 

Riksdagen som debatterade Ukraina på onsdagen följde samma linje. Finlandiseringens tid är förbi när det gäller att försvarar folkrätten mot en stormakt som utövar maktpolitik. Åtminstone två saker gör att Ukrainakrisen påverkar Finland mera än de flesta andra europeiska länder. Den första är ekonomisk och handelspolitisk. Ryssland är vår näst största handelspartner efter Sverige och både rubelns försvagning och eventuella bojkotter slår hårdare mot den finländska ekonomin än i de andra EU-länderna. Den andra är säkerhetspolitisk. Vi har en 1 300 kilometer lång gräns mot Ryssland och fast vår statsledning gör den bedömningen att hotbilden mot Finland i detta skede inte förändrats, så måste vi politiker också på allvar börja diskutera vår kommande försvarspolitik. Vi har än en gång en expansiv stormakt som granne. Det betyder att vårt säkerhetspolitiska läge har förändrats.

 

Diskussionen borde beröra åtminstone två saker. Den första är hur vårt territoriella försvar ska se ut. De senaste åren har vi minskat kraftigt på försvarsanslagen. Många politiker, mig själv inberäknad, har sett med en viss oro på försvarsmaktens utveckling. Nu har ledande politiker både från regering och opposition signalerat beredskap att diskutera anslag till försvaret på lång sikt och överväga om den nedtrappning vi har haft kan fortsätta. Här har försvarsministern hjälp, förutom av sin egen stab och regeringskollegerna, av den parlamentariska försvarskommitten där också oppositionen är representerad. Försvarspolitik kräver enighet och långsiktighet som sträcker sig över val.

 

Den andra frågan som bör diskuteras är Finlands förhållande till NATO och ett eventuellt medlemskap. Vi hör utan minsta tvivel till den västliga sfären redan via vårt EU-medlemskap, men ett NATO-medlemskap betyder att vi går från att åtminstone teoretiskt vara ett neutralt land till att gå in i en försvarsallians. Vi har många gånger sagt att ett NATO-medlemskap kan bli aktuellt endast om det har ett tillräckligt stöd bland vår befolkning. Folket åsikt kan mätas på två sätt; genom en folkomröstning eller via en klar majoritet i riksdagen. Trots att riksdagen debatterade Ukraina-krisen på ett öppet och rakt sätt så kan man inte säga det samma om NATO-debatten. De riksdagsledamöter som lyfte upp frågan blev åthutade av andra och det är inte så man för debatten framåt.

 

Det är hög tid att vi börja diskutera NATO på allvar. Det finns för- och nackdelar med ett medlemskap, men jag för hellre debatten nu än när Ryssland i värsta fall startar stora krigsövningar i Finlands närhet. Fosterlandets säkerhet kräver en debatt.

Mats Nylund

Categories