Tillbaka till bloggen

Skogsvård i domkyrkans krypta

Krönika i Vasabladet lördag 27 oktober 2018

Lördagen 27.10 ordnar ett dussintal miljöorganisationer en tillställning för ”skogens vänner” i domkyrkans krypta i Helsingfors. Det ska bland annat uppföras en sorgesång och sorgedans för skogen. Andra programpunkter kallas för Allemans sorg och Moder Jords gråt. I programmet finns också något mera seriösa inslag men hela evenemanget handlar om att försöka övertyga det finska folket om att våra skogar är allvarligt hotade och att skogsskötseln i Finland, som av majoriteten av skogsfackfolk världen över anses som föredömlig, är skadlig och farlig. Att en stor del av våra miljöorganisationer inte skyr några medel i sin fåfänga kamp för konservering av vår omgivning har jag blivit van vid. Däremot både förvånar och smärtar det mig att vår statskyrka upplåter sina utrymmen för detta spektakel och att ärkebiskop emeritus Kari Mäkinen är beskyddare för deras ställningstagande och är med och framför sin hälsning vid öppningen.

Vad vill de sorgsna miljökämparna då? Enligt sitt ställningstagande så vill de bland annat stoppa statsstöden för iståndsättning av diken, skogsplantering på öppna ytor och skötsel av ungskog. De vill också förbjuda kalhyggen nästan helt och hållet, inte bara i statens skogar utan överallt. De enda skogar där man skulle få kalavverka skulle vara rötskadade skogar med endast ett trädslag. Alla avverkningar under fåglarnas häckningstid ska förbjudas. Med andra ord så vill de förbjuda i stort sett hela den skogsskötsel som gjort att tillväxten i de finländska skogarna trefaldigats på hundra år och fördubblats de senaste femtio åren.

Eftersom alla skogsägare enligt lagen ska föra en anmälan om användning av skog till myndigheterna innan man vidtar några åtgärder så har vi noggrann kontroll över vad som sker i våra skogar. Att det utförs skötselåtgärder i endast två procent av Finlands skogar årligen nämner arrangörerna naturligtvis inte med ett ord. Av dessa två procent är 0,7 procent förnyelseavverkningar och endast 0,5 procent av vår skogsareal kalhuggs årligen. Självfallet nämner de inte att skogsägarna årligen satsar cirka 300 miljoner euro i skogskötselåtgärder som kommande generationer får njuta frukterna av. Att lejonparten av den ökade skogstillväxten som nu binder kol och bromsar klimatuppvärmningen beror på skogsägarnas satsningar låtsas de inte om.

Skenheligheten röjer ny mark när arrangörerna i sitt upprop vill att ”dialogen mellan skogsägare, skogsanvändare och skogsyrkesmän bör stödas i syfte att förhindra splittringen av skogsmarken och öka förtroendet och tilliten för allas bästa”. Den som uppriktigt söker dialog brukar inte börja med att dela ut verbala käftsmällar åt de som de vill samverka med. Det behöver knappast nämnas att arrangörerna inte kontaktat skogsägarorganisationerna innan sitt evenemang.

Jag som växt upp och arbetat på den österbottniska landsbygden och skogen delar verkligen inte den urbana, neongröna miljörörelsens beskrivning av verkligheten.

Mats Nylund

Categories