Tillbaka till bloggen

ÖT oktober 2014

I februari i år tillsatte dåvarande trafikminister Merja Kyllönen en parlamentarisk arbetsgrupp med uppdrag att komma med förslag för att minska reparationsskulden av trafiknätet. Gruppens ska alltså försöka enas om hur vi ska finansiera underhållet på våra vägar, spår och annan infrastruktur i framtiden. Alla som har rört sig på våra vägar och järnvägar, vet att de ställvis är i ett akut behov av reparationer. Reparationsskulden är idag minst 2,3 miljarder euro och ökar hela tiden. För tillfället växer den med 150 miljoner euro i året. Gruppens arbete har givetvis försenats av att det nu är den tredje trafikministern under denna valperiod som leder gruppen.

 

Finlands statsbudget är uppbyggd så, att årliga underhållskostnader och investeringar jämställs. Det betyder i praktiken att stora motorvägs- och järnvägsprojekt konkurrerar om pengarna med grusning och vinterunderhåll. På mång håll i världen är det vanligt att man finansierar nya investeringar med olika sorter av avgifter. Det kan handla om vägavgifter, brotullar och tullar för tunnlar. Dessa modeller är naturligtvis ett alternativ för att finansiera investeringar, men de är inte problemfria, speciellt i Finland. Däremot hittar man inte ute i världen exempel på att det årliga basunderhållet skulle finansieras av avgifter. Det enda exemplet jag kommer på är de enskilda väglagens vägavgifter. Med nuvarande statsfinanser betyder det i praktiken att ifall vi vill öka på det årlig underhållet och reparationerna, måste pengarna tas från investeringarna. Detta är en kortsiktig lösning, men så som situationen ser ut nu, en nödvändig sådan.

 

Den parlamentariska arbetsgruppen är medveten om dessa fakta. Vi kommer säkert att ge diverse förslag till finansieringsmodeller och priorteringar när mandattiden löper ut. Men eftersom det i praktiken alltid är staten som ska stå för finansieringen är det svårt att se att gruppen skulle komma till någon annan slutsats än att minska statens satsningar i bastrafikledsinvesteringar. Som bekant ger också investeringar i stora vägprojekt betydligt flera politiska poäng än förbättrat vinterunderhåll.

 

Riksdagsledamöterna från alla riksdagspartier vet vad som måste göras. Vi kommer säkert att hitta politisk enighet om att det årliga anslaget för bastrafikhållningen måste öka. Däremot så räcker inte vare sig fakta eller politisk enighet till när man väl kommer till beslut. De så kallade miniregeringsförhandlingarna var ett exempel på detta. Stora nya trafikprojekt, alla i sig motiverade på olika sätt, ger betydligt mera rubriker än tråkigt vardagslunk med grundförbättringar, nya broar och asfalteringar. Återstår att se vilken tyngd den parlamentariska arbetsgruppens förslag kommer att få i nästa regeringsförhandling.

Mats Nylund

Categories