Tillbaka till bloggen

ÖT mars 2014

Regeringen enades i tisdags om det som har varit målsättningen ända från att regeringsprogrammet skrevs; att göra upp en rambudget som gör att statskulden slutar att växa. Besluten var tuffa. För Vänsterförbundet blev de för mycket. För mig som följt processen på nära håll så verkar Vänsterförbundets sorti snarare vara valtaktik än ansvarsbärande. Man är med och fattar beslut i tre år och så ett år innan valet när de riktigt smärtsamma besluten ska fattas så går man i opposition. Jag finner det föga trovärdigt.

 

När det gäller låntagning så är mekanismen för stater inte så väldigt annorlunda än den för privatpersonen eller företag. Sköter du din ekonomi får du förmånliga lån. Missköter du dig så stiger räntorna. Går det för långt får du börja ty dig till kortkrediter och vipplån med skyhöga räntor. För privatperson och företaget är det uppskattad betalningsförmåga och säkerhet som avgör lånevillkoren. För stater är det samma sak. De sydeuropeiska krisländernas räntor är flerfaldigt högre än Finlands. En situation som Greklands och Portugals är inget vi vill lämna över till våra barn och barnbarn.

I korthet består rambudgetpaketet av tre viktiga delar. En inbesparing på 900 miljoner euro, skattehöjningar på 700 miljoner euro och en försäljning av statsegendom för 1,9 miljarder varav 1,3 miljarder ska användas för att amortera statsskulden och 0,6 miljarder för att skapa nya arbetsplatser. Slutresultatet är en kompromiss där så gott som alla drabbas på något sätt. Solidaritetsskatten för de med riktigt höga inkomster skärps, arvs- och gåvoskatten stiger, stora försvärvsinkomster beskattas hårdare än tidigare och fastighets-, bränsle och en del miljöskatter stiger för att nämna några. Indexjusteringar uteblir på skatteskalorna och på en del inkomstöverföringar. Den sparåtgärd som väckt mest diskussion är att barnbidraget krymper med 8 euro per barn och månad. Med tanke på att barnfamiljerna också kommer att beröras starkt av höjda boendekostnader på grund av höjda bränsle- och elacciset, minskat ränteavdrag och höjda fastighetsskatt är det förståeligt.

I motsats till medierapporteringen så besparas de med de allra lägsta inkomsterna från sparpaketet. Utkomststödet, ensamförsörjartillägget och de pensionärer som får endast den lägsta folkpensionen indexjusteras fullt ut.

Tråkiga beslut, men nödvändiga. Det går inte för någon, inte ens staten, att år efter år använda mycket mera pengar än man har. Det slutar alltid med att någon annan kommer och bestämmer vad som ska göras.

Mats Nylund

Categories